En gång satt jag i hans knä och han visade mig Bat for Lashes-videon jag fortfarande älskar. Senare såg jag i en bild i en tidning och kände att jag ville ha mer ut av livet och att han aldrig skulle kunna leva upp till mina förväntningar. Jag undrar om han kände det på sig, för kort därefter stod jag gråtandes, nydumpad, i en lekpark. Det var vinter som nu men solen sken och det kändes som om den hånade mig, solen. Som sken när jag stod där och var dumpad.
Nu hånar solen igen i sin vägran att visa sig. Den hånar och vägrar smälta snön och isen och vägrar lätta upp livet. Brukar det alltid vara så här tungt i februari? Eller är det egentligen lättare nu, om man jämför med de andra februarina jag kan minnas. Min pappa pratar om att kolla på hus, för att slippa kylan, jag sprider vitt och brett omkring mig att jag inte klarar av en till vinter i Göteborg.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar