Tredje dagen i Toronto

Telefonen ringer, Hi whats up? Rösten på andra sidan är en röst jag aldrig hört förut, aldrig trodde att jag skulle höra. En person som en gång fick ta del av mitt liv via mail, som ibland skickade mig vykort med lösryckta tankar. Vi ska ses ikväll. Han ringer sen.

Mitt hjärta darrar, av kaffet skulle jag tro, det är så starkt här, trots att jag bara tar en liten kopp mediumstarkt i college-caféet. Kakorna är stora och söta, frukostarna är en hel buffé där man får välja vad man vill och sen drar vi bara meal-plan-kortet, jag känner mig lyxig.

Det är så lätt att låta tiden gå när man är på semester, sitta ner och göra ingenting på en parkbänk, gå genom stan och titta på höga hus där solen reflekteras på de mest underbara sätt, gå i affärer utan att handla bara titta på allt som inte finns hemma, ligga i en stor röd soffa och se på när Anders pluggar. De vanliga tankarna når inte ända hit till Kanada. Det är en befrielse. Jag älskar att vara bortrest.

Collegekids med sina termoskoppar och mackor, skrivhäften och laptops. Jag kopplar bort från världen med soundtrack och täta hörlurar, önskar att livet alltid kommer vara lika enkelt som det är nu, tränger bort alla röster som säger att det inte kommer vara det. Jag är ju en helt vanlig tjej som sitter i en stor soffa i toronto, en helt vanlig tjej med vanliga kompisar och ett vanligt liv därhemma där söndagarna är oändliga och vi röker inomhus och skrattar och bara har det fint.

I lördags berättade jag om vanligheten, alla mina försök till att vara helt vanlig och hur det hela tiden känns som om det misslyckas, jag kan aldrig anpassa mig efter scheman uppsatta av andra, jag kan inte se vanlig ut och om hur jag bara trasslar och trasslar. Vi pratade om det en stund och ju mer jag pratade om det, desto abstraktare blev det. Som om vanligheten inte fanns. Om den finns är den väldigt relativ.

Igår åt vi sushi och gick på bio. Dom hade något sorts erbjudande så man fick popcorn och dricka med biobiljetten. En vanlig popcorn och en vanlig dricka här skulle jag kalla giganourmous hemma. Vi såg 500 days of summer, en inte helt vanlig boy meets girl-historia med ett fint popsoundtrack och massa fina referenser inbäddade i storyn. Jag kan inte säga något om den utan att avslöja hur den slutar, se den istället. Det är värt det.

Nu ska jag ägna mig lite åt att skratta gott åt TFLN i en timme eller så tills Anders är tillbaka.