Snart kommer min fina J tillbaka till stan. Stan som värmen slagit sig ned i, stan som varit min i tre år nu. Jag cyklar och åker vagn överallt och tänker ibland att det känns som första gången. När jag kom med fullastad volvo och tankar på ett nytt liv.
Jag börjar inte längre nya liv, men jag lämnar saker bakom mig, glömmer obehagligheter, tror på framtiden och nuet.
En eftermiddag i värmen, det är som om vi pratar olika språk. Mina ögon glittrar när jag går hem, senare tänker jag att allt är ett enda stort missförstånd. För det är det alltid.
Jag är inte pessimist bara realistisk. You know.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar