det känns som 100 år

I ett annat liv, på en annan plats var jag en annan. Jag hittar bilderna när jag packar upp min magasinerade dator. När jag tittar på det senaste datumet förvånas jag, var det bara några månader sen?

Nu är jag hemma igen, efter ännu en vända av något hjärtslitande avsked.

När jag ligger i min nya säng så tänker jag på vad jag egentligen känner. Jag får gå upp och gå och lägga mig igen för att reda ut allt. Det är en blandning av lättnad och saknad och framtidstro och den ljuva smaken av att livet är så oändligt som jag väljer att göra det.

sentimentalitet

vad har jag gett mig in på tänker jag samtidigt som jag förstår att allt kommer bli bra så fort jag är där.

den här sommaren. badet&fotot på saltholmen. colors. vinkvällen på hisingen. kaffet. skogsfesten. tonårshånglet. jobbet. kyrkogårdspicknicken. den magiska himlen över hamnen och de nyvunna insikterna. dejtandet. vinet. whiskeyn. flädersaften. djurdräkterna. smsandet. vännerna. och framförallt: att bli frisk.

jag är kär i livet.

Snart kommer min fina J tillbaka till stan. Stan som värmen slagit sig ned i, stan som varit min i tre år nu. Jag cyklar och åker vagn överallt och tänker ibland att det känns som första gången. När jag kom med fullastad volvo och tankar på ett nytt liv.

Jag börjar inte längre nya liv, men jag lämnar saker bakom mig, glömmer obehagligheter, tror på framtiden och nuet.

En eftermiddag i värmen, det är som om vi pratar olika språk. Mina ögon glittrar när jag går hem, senare tänker jag att allt är ett enda stort missförstånd. För det är det alltid.

Jag är inte pessimist bara realistisk. You know.

Medan solen går ner efter sommarens varmaste dag drar jag upp persiennerna som varit neddragna hela dagen. Har sovit bort en hel lördag och aldrig har det känts så skönt att missa strand och säkert det jättehärliga havet. Min första helt tomma dag på flera månader, jag ligger i sängen, halvvaken, halvsovande, tänker på livet och saker. Ser en film som inte är så rolig men jag har ändå ro till det. Det var längesen. För några veckor sen kunde jag inte vara sysslolös i mer än 5 minuter. Det skrämde mig. Nu kan jag andas, ligga ner, sova gott.

En natt får jag sällskap. Jag vill eller kan inte göra annat än att le.

Första hyran till drömrummet på andra sidan Atlanten. Nu ska jag packa ihop och avsluta lite. Andra saker fortsätter. Vissa människor vill jag verkligen inte lämna men jag gör det ändå, även om det kommer svida.

Det enda som gör mig lite lugn just nu är att jobba. Måste fly stan lite det här går inte.

demain est la premier jour du reste de ta vie

Hittade en låt jag sparat på valborg. Minns inte varför jag gjorde det, men måste ha varit oerhört romantisk och trånande. Det är en sån låt.

Ligger i badet, trivs först sen sprider sig någon form av panik och jag rusar upp en stund. Sen ligger jag kvar tills vattnet är ljummet, tänker på framtiden, på alternativen,

Imorgon gör jag sista timmarna på mitt nuvarande jobb. Vi ska packa ner resterna av butiken, stänga igen. Jag börjar livet som arbetslös/frilansare/fri. Längtar.

Man kan nog inte påverka öden. Men man kan ge saker en liten skjuts på vägen tänker jag och skickar iväg ett mail.

Ett mail om dagen är tanken. Idag skickade jag tre. Undrar vad det tagit åt mig? Plötsligt började livet.

Jag går ut i sjukdomsoutfit- accentuerade detaljer, mycket autentiskt. Pengarna tar slut, jag får börja laga linsgrytor. Har inte saknat dom, men det är ok.