det känns som 100 år

I ett annat liv, på en annan plats var jag en annan. Jag hittar bilderna när jag packar upp min magasinerade dator. När jag tittar på det senaste datumet förvånas jag, var det bara några månader sen?

Nu är jag hemma igen, efter ännu en vända av något hjärtslitande avsked.

När jag ligger i min nya säng så tänker jag på vad jag egentligen känner. Jag får gå upp och gå och lägga mig igen för att reda ut allt. Det är en blandning av lättnad och saknad och framtidstro och den ljuva smaken av att livet är så oändligt som jag väljer att göra det.

sentimentalitet

vad har jag gett mig in på tänker jag samtidigt som jag förstår att allt kommer bli bra så fort jag är där.

den här sommaren. badet&fotot på saltholmen. colors. vinkvällen på hisingen. kaffet. skogsfesten. tonårshånglet. jobbet. kyrkogårdspicknicken. den magiska himlen över hamnen och de nyvunna insikterna. dejtandet. vinet. whiskeyn. flädersaften. djurdräkterna. smsandet. vännerna. och framförallt: att bli frisk.

jag är kär i livet.

Snart kommer min fina J tillbaka till stan. Stan som värmen slagit sig ned i, stan som varit min i tre år nu. Jag cyklar och åker vagn överallt och tänker ibland att det känns som första gången. När jag kom med fullastad volvo och tankar på ett nytt liv.

Jag börjar inte längre nya liv, men jag lämnar saker bakom mig, glömmer obehagligheter, tror på framtiden och nuet.

En eftermiddag i värmen, det är som om vi pratar olika språk. Mina ögon glittrar när jag går hem, senare tänker jag att allt är ett enda stort missförstånd. För det är det alltid.

Jag är inte pessimist bara realistisk. You know.

Medan solen går ner efter sommarens varmaste dag drar jag upp persiennerna som varit neddragna hela dagen. Har sovit bort en hel lördag och aldrig har det känts så skönt att missa strand och säkert det jättehärliga havet. Min första helt tomma dag på flera månader, jag ligger i sängen, halvvaken, halvsovande, tänker på livet och saker. Ser en film som inte är så rolig men jag har ändå ro till det. Det var längesen. För några veckor sen kunde jag inte vara sysslolös i mer än 5 minuter. Det skrämde mig. Nu kan jag andas, ligga ner, sova gott.

En natt får jag sällskap. Jag vill eller kan inte göra annat än att le.

Första hyran till drömrummet på andra sidan Atlanten. Nu ska jag packa ihop och avsluta lite. Andra saker fortsätter. Vissa människor vill jag verkligen inte lämna men jag gör det ändå, även om det kommer svida.

Det enda som gör mig lite lugn just nu är att jobba. Måste fly stan lite det här går inte.

demain est la premier jour du reste de ta vie

Hittade en låt jag sparat på valborg. Minns inte varför jag gjorde det, men måste ha varit oerhört romantisk och trånande. Det är en sån låt.

Ligger i badet, trivs först sen sprider sig någon form av panik och jag rusar upp en stund. Sen ligger jag kvar tills vattnet är ljummet, tänker på framtiden, på alternativen,

Imorgon gör jag sista timmarna på mitt nuvarande jobb. Vi ska packa ner resterna av butiken, stänga igen. Jag börjar livet som arbetslös/frilansare/fri. Längtar.

Man kan nog inte påverka öden. Men man kan ge saker en liten skjuts på vägen tänker jag och skickar iväg ett mail.

Ett mail om dagen är tanken. Idag skickade jag tre. Undrar vad det tagit åt mig? Plötsligt började livet.

Jag går ut i sjukdomsoutfit- accentuerade detaljer, mycket autentiskt. Pengarna tar slut, jag får börja laga linsgrytor. Har inte saknat dom, men det är ok.

Nu är jag klar med skolan

Ibland kan jag komma på mig själv med att undra vad jag egentligen gjort de senaste fem åren.

Jag drömmer om mina drömmars man i natt igen. I drömmen pratar jag med honom, och det är så uppenbart att jag är intresserad. När jag vaknat kan jag inte sluta tänka på honom på hela dagen fast han lyser med sin frånvaro så som han gjort sen den där lunchen när jag var helt hyper och bara fick solen i ögonen hela tiden.

Rusar runt i stan på jakt efter en bikini. Brottas med känslan av att vara en blek val och försöker omforma den till att jag ser lite lagom bra ut iallafall. Slutar med att jag inte köper någon, får leta imorgon igen. Bikiniletandet är det värsta jag vet på våren, slutar alltid med att jag köper en för liten som bara trillar av när man dyker.

Sen jag började tro på någon sorts mening med allt har mitt liv blivit:
- mycket lättare.
- lite roligare.

Dock kan jag ibland bli så förbannad på den där positiva delen av mig själv. Aldrig får man bryta ihop på riktigt längre. Istället gråter jag en (dock stor) skvätt, och sen går jag och äter en god välförtjänt middag på foajébaren, jobbar med saker jag tycker om (fina bilder) och åker hem och sveper en coctail innan jag skriver klart min examenspresentation.

Igår var en sån kväll, med solnedgångsvin och skvaller, kino och planering av en karaokefest, fika i en vagn på järntorget och nef. När jag kom hem läste jag tills jag inte kunde hålla mig vaken längre. Var lycklig.

Jag vill vara patti och du ska vara robert. Jag vill vakna och se dig krypa ihop under täcket i morgonljuset och viska saker. Jag vill stanna där. Jag vill springa fort i solen, stanna flämtande utanför min port. Jag vill vakna innan solen går upp och säga åt dig att vi ska gå ut och fotografera. Det blir till en dröm, en film i mitt huvud. I drömmen vinglar jag runt på mina höga skor, jag skrattar och du med. I drömmen har jag svävande kjolar du t-shirt, alltid iväg på någonting. Jag läser böcker, dricker mitt kaffe, mitt the, ett glas bubbel en kväll. Jag promenerar mycket, du jobbar, jag letar jobb, får kanske något. Skriver hem och längtar inte bort. På trottoarerna är det så varmt att man kan steka ett ägg, jag minns hur asfalten smälte på bron en gång. Ibland åker jag och ser på horisonten. En annan gång åker vi norrut, för att jag ska få gå runt och sparka lite i höstlöven. Det där jag alltid längtat efter.

Tillbaka i verkligheten med musiken (som varit frånvarande under hela resan med undantag för majas visslande och mitt eget nynnande på diverse lady gaga-hits.) En succéresa, trots stressen innan, trots den underliggande stressen för osvarade mail och tystnad under tiden. Ändå orkade jag inte riktigt oroa mig fullt ut, sådär som jag brukar. Istället handlade livet om det där som gör det så värt, vinden havet solen cyklingen vinet maten.
Tillbaka i verkligheten vill jag nästan gråta, sådär som jag alltid känner mig vid hemkomster. Saknar sanden som smög sig in överallt, havet, allt det okontrollerbara som det innebär att vara i en grupp. Och drakflygningen, badet, skogen med ina. Vi såg skagenmålare, åt tårta, såg en solnedgång där himlen tonades i alla nyanser man kunde tänka sig, molnen lyste rosa, havet som brusade, solen som ett stort lysande klot, båtarna mot horisonten och smaken av rosevin blandat med sand. Ett blåmärke på benet efter lekarna, fötterna sönderrivna av sand genom trasiga skor.

Tillbaka i verkligheten möts jag av fest i telefonen och någonstans en bortglömd vardag. Jag fortsätter drömma och längta.

Någon kallar mig feg och det är precis det jag behöver höra i nuläget.

i mina drömmar

Sen så sa han helt uppriktigt något i stil med: annars försöker jag ha ett härligt liv. Jag vet inte om det var havet och solen och vinden eller tillfälligheten att vi satt där. Men jag tyckte för en gångs skull att det härliga livet lät ganska fint.

sitter helt ärligt och funderar på om jag kan göra något i natt som främjar resten av veckan. herregud. egentligen vill jag bara sova. men kan inte.

dricker vin. tänker på framtiden.

jag tar mig en öl till städandet, slår på lily allen och försöker göra saker strukturerat. minns gamla tider men blickar mest framåt, tänker på män och män. och new york. och sommaren. och jogersö. jag tänker inte på vad som ska hända sen, för det vet jag ju inte.

hemmet krymper på saker, stressen krymper den med.

Ordning och reda i själen, tröttheten ger sig när jag ser lägenheten bli allt mer klar. Flyttar om, läser i papprena jag fått och skrattar åt allt jag ska göra "fint". Blir smått besatt, I säger detsamma, man kan bara inte sluta. Ändå kan jag inte annat än längta lite bort, till sen, när allt är klart.

Tog en helt omotiverad secondhand-runda, köpte en 90-tals-outfit deluxe (men skippade sammetslinnet och en vit ribbad tischa). Istället blev det en randig top, cykelbyxor (!) och en genomskinlig skjorta. Trodde aldrig jag skulle sätta på mig cykelbyxor igen, men eftersom grunden till mitt modeintresse lades på 90-talet kommer jag nog alltid ha en pinsam förkärlek till magtröjor och lycra. Och det är lika bra att passa på nu, inbillar mig att man inte kan gå runt så efter 25års gränsen. 24 is the year of youth.90-talet och flyttröran.

Jag är så trött av allt målande och fixande, så trött att jag inte hinner eller vill tänka på sommarjobb och oklarheter. Då är det fint att ha en janna som säger att man inte behöver tänka på allt hela tiden. Så jag skiter i jobb, blir arbetslös för andra gången i mitt liv (förra gången var efter gymnasiet) och intalar mig att det där med jobb löser sig alltid.

Våren har inte kommit trots att körsbärsblommorna slagit ut. Och vem vann tävlingen egentligen?

När jag får något galet i blicken (ser det inte men känner det) inser jag att det är dags att sluta måla för dagen. Väggar, tak, jag målar och tänker på saker. Samma tankar om och om igen, de är kopplade till vissa delar av taket, väggen, varje gång jag kommer tillbaka tänker jag en tanke.

Medan jag målade listerna tidigare ringde det, två gånger och jag hörde inte, hann inte svara. När jag ringer upp säger han tur att du ringde. Jag har nya rösten ett tag, vi pratar länge, om ingenting och jag målar, putsar samtidigt, berättar lite om allt jag och pappa gjort. Jag är så glad, för vi jobbade så bra ihop i helgen, hade roligt, pappa berättade anekdoter, nya detaljer i berättelser jag hört en miljon gånger. Sommaren i tyskland, och när han var på sjön, hembiträdena. Och så var han stolt. För varje golvplanka jag slog i med ett välriktat slag växte den lite, stoltheten. Kärlek kan komma i så olika förpackningar.

Efter en lång stund lägger vi på, vi har hunnit göra saker båda två, på varsitt håll, pratat bilar, jag tycker att han ska köpa en bil. Jag vill ha en vän med en bil.

Nu är det sena natten, när du läser är det morgon, den känns så nära. Jag vill vara vaken hela natten, lyssna på patti och bruce. En annan dag, ett annat liv.